Våffeldags

Idag är det visst dags att ta fram våffeljärnet. Det är faktiskt vår i luften! Jag ska nog ta min nya, fina vårhalsduk när jag går ut idag.

Fick repa upp ett par varv på min sjal igår kväll. Det var helt plötsligt fler maskor på ena sidan mittmaskan än på den andra och ingenting stämde alls. Måste ha gjort några extra omtag eller nåt, men jag upptäckte det i tid i alla fall. Min slutsats är att inte sticka på just den sjalen till Bolibompa tillsammans med en frågvis treåring!

Säll är den som har som rättesnöre

... att man bör nog tänka efter före. Jag bör nog tänka efter före nästa gång jag får ett infall att sy, inser jag när jag nyss hängde upp en gardin jag sydde i går. Jag önskar verkligen att jag kunde sy, jag har till och med ett litet tyglager med tyg jag hoppas någon gång sy fantastiska saker av.


I verkligheten är det inte så. I verkligheten har jag inte ens en egen symaskin, utan lånar svärmors Husqvarna Automatic från 60-talet (den är jättefin, jag satt en lång stund och läste intruktionsboken bara för att den var så fin) när jag får för mig att försöka. Och igår skulle det alltså bli gardin till hallen. Tyget är vackert och lite vårligt och eftersom huset är gammalt är det förlåtande snett och vint, så man ser kanske inte hur snett och illa jag sytt. Tänkte ett tag lägga ut en bild, men -nej. Kanske en bild på tyget? Eller på gröna fina Husqvarna? Kan bara konstatera att jag inte kan sy. ;)

MEN, måste jag påpeka, jag håller nog på att lära mig sticka! Spetssjalen går som en dans. Ingen TV-stickning dock.

Clapotis

Nu har jag en bild av min Clapotis i miniformat. Jag gillar mönstret och kommer säkert att göra en hel någon gång.

I går kväll satte jag i gång med min spetssjal och det går riktigt bra så här efter si sådär tio varv. Uppläggningen förstod jag inte riktigt så jag uppfann förmodligen något nytt, men det ser ok ut ialla fall.

Och nej, mina intarsiavantar har jag inte kommit någon vart med. T rev i min garnkorg i går och jag nästan hoppades att vantarna skulle ryka iväg med alla nystan som for så att jag slapp dem...

Klar!

Efter lite klurande bestämde jag mig för att göra en mindre version av Knitttys Clapotis av mitt lyxgarn, två nystan Furin från Noro. Ett udda garn förstod jag efter att ha letat runt på Ravelry, där fanns tre ynka projekt i det garnet (inget av dem jag blev inspirerad av).

Så en halsduk blev det och nu är den klar, men kameran och jag var inte riktigt överens för färgerna blev inte fina på bild och sedan tog batterierna slut... Bild kommer en annan dag alltså. Här måste jag säga att färgerna överraskade mig i verkligheten också. Det som syntes av garnet var skiftningar i körsbärsrött, vitt, turkos och en aning olivgrönt. Men visade sig även skifta i laxrosa och senapsgult (!). Funderade ett tag på att ta bort de grällaste partierna, men jag hade ju inte så mycket garn så tillslut fick det bli som det ville och det blev ganska bra ändå.

Sedan fick jag en fin födelsedagspresent av vännen I, en garnhärva och ett mönster på en spetssjal. Den ska jag börja på så snart som möjligt! Garnet är nystat och klart. Tänk att hon visste att det var precis vad jag behövde.

... och börjat fippla med tangenterna istället ;)

(Råkade halka och publicerade endast min rubrik!) Ja, här kommer inlägget istället:
Har som sagt slutat svära, helt enkelt eftersom jag lagt min intarsiastickning på hyllan ett tag. Men jag ser den varje dag och endera dagen får jag nog och hugger in på den igen.

Var i den stora staden i helgen och strosade omkring. Hade ingen lust att handla kläder alls, för allt såg exakt ut som min mammas 80-talsgarderob: marinblå raka kavajer med upprullade ärmar i alla affärer. Det är nog så man inser att man inte är så hipp längre, (fast det har jag nog aldrig varit iof)... Men garn vill jag alltid handla så det gjorde jag. Ett lyxgarn i vårfärger, som jag ska visa en bild på snart hoppas jag. Kanske V får hjälpa mig att fota, så det blir gjort! En halsduk kanske det blir, det får man väl aldrig för många av?

Nu har jag slutat svära...

#%&@!#¤!!

Usch, så många fula ord som vill hoppa ur min mun!

Jag har hittat ett jättefint vantmönster med en figur på varje vante, som ska stickas i intarsia. Det såg inte så svårt ut men skenet kan bedra. Ja, själva vanten är ju inte komplicerad men den lilla oskyldiga figuren mitt på... Jag har känt mig som Papphammar vissa stunder när allt garn bara har trasslat och det är stora hål på ställen där det inte ska vara hål och baksidan ser ut som ett råttbo (jag använder en bakgrundsfärg och tre mönsterfärger, mycket att hålla reda på).

Men, det är bara att repa upp, se glad ut, ta ett djupt andetag och börja om. Efter att ha försökt läsa mig till på olika ställen hur det ska gå till, ska jag ge mig på ett nytt försök. En vacker dag ska jag nog kunna visa upp två färdiga vantar med intarsiamönster på!